Det är för stort för att vara ensam

Krönika  

När jag var liten spelade jag aldrig fotboll. Jag gick inte heller i någon musikgrupp. Och inte heller sjöng jag i kör. När jag var liten hade jag bara ett enda fritidsintresse: att äta socker.

FOTO: OLA ÅKERBORN

FOTO: OLA ÅKERBORN

Härom helgen förändrades mitt liv för alltid. Redan nu, bara 11 dagar, senare inser jag att mitt liv aldrig kommer bli som förut igen. Härom helgen var jag nere hos Arteget i Malmö och gick en sockerdetoxkurs och trodde att jag skulle få några fler mentala verktyg att slå undan sockertrollet med. Jag förväntade mig att bli fullproppad med juicer, fröer och sockerfria bakverk. Att det skulle predikas om konstant motion och att utöva mindfulness 5 gånger om dagen. Men ack så fel jag hade! Jag hittade inga religiösa hälsofreaks. Jag hittade en familj, en tillhörighet och en samvaro. Jag hittade för första gången en grupp där jag kände mig inkluderad.

Jag har alltid känt mig utanför. Aldrig greppat min omgivning. När jag var liten kunde jag inte förstå att man ville gå på disco för att dansa, jag var där för att de sålde chokladbollar. Nu när jag ätit LCHF i 5 år, har jag likaså känt mig utanför. Hur fan kan man äta EN bit av en sockerfri kaka? Jag slukar hela fatet. Jag har inte heller greppat varför jag beter mig så destruktivt i mitt övriga liv. Funkar sockret, skiter sig alkoholen. Funkar alkoholen, börjar jag shoppa. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bara få vara som alla andra?

Men vem är alla andra? Vilka är de mystiska perfekta balanserade människorna, som kan äta och dricka lagom? 

När jag steg in på Arteget så möttes jag av 9 andra kvinnor. Framgångsrika, starka kvinnor från samhällets alla klasser. Och dom såg helt normala ut. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att dom led, våndades och fick ångestattacker precis som jag. Hade jag sett dom på stan, hade jag stämplat dom som balanserade och perfekta människor. På Arteget däremot, så hittade vi varandra. Vi grät, vi delade historier och vi skrattade ihop. En hade tagit ett renoveringslån på 100 000 och lagt hela lånet på socker. En annan hade köpt godis istället för mat till sina barn. Och jag, innan LCHF, jag hade stulit pengar från min cancersjuka pappa och lurat av mina utvecklingsskadade bröder pengar för att köpa kakor. Och så är inte begreppet sockerberoende en diagnos.

Under helgen fick vi inga juicer, fröer eller sockerfria bakverk. Vi fick kött, smör och grönsaker. Och en jäkla massa kunskap och medvetenhet. Men framförallt så fick vi gemenskap. Detta är för stort och för svårt att vara ensam i. Vem klarar det? Starka, framgångsrika kvinnor, som kan bestiga berg och nå toppen av ett företag, förlorar kontrollen över en liten torr hallongrotta som ställs framför oss. Vi ska inte behöva klara detta själva. Vi måste ha ett skyddsnät. En gemenskap och ett stöd när livet blir svårt. Vilken alkoholist klarar av att aldrig mer dricka alkohol helt själv? En minoritet.

Jag insåg att jag har en beroendehjärna. Socker är min favoritdrog. Min hjärna är lite annorlunda än de flesta andras. Jag utvecklade beroende redan som litet barn, kanske har det alltid funnits i mig. Och det är okej. Just nu jobbar jag på att vara tillfrisknad, en dag i taget. För friska blir vi aldrig, men sjuka behöver vi inte vara

 

  • Recept
  • Reportage
  • Inspiration
  • Erbjudanden
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!