Nej, inget bröd till, tack…

I går var jag och spontanlunchade med min vän Helena på ett café i stan. Cafét hade en buffé av goda, feta röror man kan välja bland – kyckling/curry, tonfisk, thai, skaldjur och så vidare – till det fick man välja sallad, potatis, matvete eller pasta. Jag beställde en kyckling/curry-röra med sallad till. Vid kassan kom frågan:

– Bröd och potatis till?
– Nej tack, det blir bra så.
– Inget bröd?
– Nope. Men du får gärna ösa på med lite extra av den där parmesanen och hackade avokadon i stället!
– Det ingår inte.
– Men jag kan väl få det, i stället för bröd och potatis?
– Hmmm… alltså… egentligen så… ja, nej, okej då. Vi kan väl göra ett undantag.
*Lägger på extra ost och avokado*

Det blev en megaportion av kryddig kyckling, majonnäs och grönsaker. Supergott! Stod mig på den i drygt sju och en halv timme.

Men visst känner vi igen det här, med att liksom känna sig lite krånglig? Det är precis som om man har en allergi som man måste säga till om. Visst, det är förstås jag som avviker från normen när jag säger att jag inte vill ha bröd till – men samtidigt tänker jag att det är värt det där lilla krånglet. För om caféet och restaurangerna får den frågan tillräckligt många gånger kommer de förmodligen att anpassa sig. De kommer att inse värdet i att sätta ett sådant alternativ på menyn. Eller kanske till och med, så småningom, ändra menyn.

Min poäng är: våga vara ”krånglig”. Ju fler vi är som ”krånglar”, desto större påtryckning. Det är ju ett skifte vi står inför och det är VI, massan, som driver på det. Jag har fått LCHF-latte på Espresso House (grädde i stället för mjölk) och hittat LCHF-lunch på avlägsna bensinmackar.

– Inget bröd till?
– Nej tack. Men gärna lite mera grädde on the top!  😉