Äta mindre och röra sig mer, är inte det lite väl 80-tal Paolo?

Helt ärligt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt Paolo Roberto när han lägger sina kommentarer och inlägg på Instagram om kalorier in och kalorier ut. Träna mer och ät mindre men glöm inte att ät PASTA!! LCHF för är lata tanter som äter och lata kändisar.

Jag önskar att han hade fått vara mig för en dag när jag vägde som mest. När jag åt pasta (nej, inte hans men vanlig pasta färsk och inte färsk.  Just bara för att få han att känna det som jag kände. Efter flera år med pasta och fettsnåla gräddköttfärssåser. Pasta med ketchup. Pasta med Blå Bands beasås. Pastagratängen med extra ost på.

Ja, jag åt rätt mycket pasta. Ja, jag åt för mycket och ja, det är nog inte bara pastans fel. Men jag önskar att han kunde få uppleva en dag i mina dåvarande skor. Sen en dag i mina nya skor just bara för att se vilken skillnad på livskvalitet det är. Ett liv med och ett liv utan gluten, socker och stärkelse. Ja, klart jag åt annat än pasta och nej, jag tränade inget då. MEN jag ber dig innan du dömer mig att ta på dig 130 kilo extra och gå runt med det varje dag. Eller gå runt med det i en timma så får vi se hur din kropp mår.

Nej, det kommer inte vara skönt. Att ta sig upp ur sängen var som ett gympass för mig. Att böja sig efter saker på golvet var ju som 100 knäböj. Ni anar inte hur illa min kropp mådde och hur ont jag hade. Jag har och hade även då ett jobb där jag inte satt direkt mycket om dagarna utan stod och gick väldigt korta sträckor. Men jag hämtade saker ur kassaskåp på golvhöjd. Ja, ni kan ju förstå själva att när dagen var slut ca 11 timmar senare var min kropp mör. Det värkte i fötter, knä, höfter och rygg. Kunde knappt gå ibland för det värkte så mycket.

Ja, jag kanske var lat. Men jag tror jag började banta en miljon gånger på måndag. Varje måndag var en ny bantardag. Nej, klart jag inte lyckades och klart jag inte ens började för jag var ju sugen på pasta, bröd och socker. Inget av detta gör det speciellt enkelt för en kolhydratberoende person. Mitt matmissbruk var och är ett faktum men  i dag kan jag kontrollera det på ett helt annat sätt. Mycket tack vare att jag är mätt mestadels. Så fort jag blir hungrig så börjar det. Suget efter dessa kolhydrater som driver mig till vansinne.

Lika mycket som jag förr var röksugen och kan tänka mig att alla med beroenden känner. Sug och abstinens är ju samma känsla. Skillnaden sitter i huvudet. Ja, naturligtvis har heroinnarkoman eller en alkoholist säkert ett kraftigare sug och abstinens. Eller? Ja, vafan jag klara ju inte av att stå emot alla gånger. Det gör ju inte dom heller så det kanske är samma känsla? Skit samma men just detta sug och abstinens tar över när man är hungrig och då vill man ju ha mat. För kroppen vill ju ha energi.

Vi äter ju för att överleva. Så just att ha ett kolhydratberoende eller matmissbruk kan jag då tro att det är minst lika jobbigt. För mat finns överallt. Kolhydrater finns ÖVERALLT. Heroin och alkohol finns ju inte så mycket av på Pressbyrån. Förstå nu hur jag menar. Säger inte att något är svårare än det andra. Men ett beroende är ett beroende. En abstinens är en abstinens. Det kan INTE ignoreras. Stå för vad du känner. Prata om det, jag vet det är skitjobbigt i början men det går lättare och lättare för varje gång du berättar att du är socker/mat missbrukare och inte tål kolhydrater.

Man var mätt i någon timma kanske och sen ville man ha mer och suget var igång igen. Nu när jag valt bort kolhydraterna i mitt liv ökat fettet och har det som huvudenergikälla så känner jag inget sug längre och jag är mest mätt hela tiden. Men visst om jag är hungrig så kommer det tillbaka suget. Men det går att hålla sig i schakt. Sen så klart så måste DU bestämma dig. DU måste vilja sluta med din drog. DU måste göra en förändring ingen kan göra det åt dig tyvärr.

Så summan av kardemumman Paolo – DU har fel. Men i Din värld där du har som inkomstkälla att sälja pasta så är det klart att du rekommenderar det först. Det vore ju uppåt väggarna fel annars.

Tänkte även visa en bild på min sanning. En bearbetning i min resa. Min sanning utan kläder som döljer kroppen. Utan speciella poser som gör att man ser mindre ut. Detta är jag nu och jag ska försöka vara stolt över min resa utan att känna att man trampar någon på tårna. Men jag har kämpat själv och jag tänker vara (försöka) stolt. För nu är det ju ”bara” formningen kvar.

Thats me.

Puss och kram på er.

Tack för att ni läser och dela gärna inlägget om ni håller med.

Thess