44 timmar senare….

….var jag mätt och belåten. Det var vad jag klarade av och var beredd att ge. Så kan man väl uttrycka det. Andra dagens fasta var inte lika kämpig, men jag nådde inte inte fram till ett tillstånd där jag svävade på moln, kände mig fräsch och osårbar. När jag har läst om långtidsfasta verkar det som att man behöver komma över en puckel, kring tre dagar för att man ska känna sig fylld med energi igen. Jag vet inte om långtidsfastan är något för mig. 5:2-varianten kanske inte är så dum, men jag tror jag fortsätter med 16:8 och några 24-timmarspass i månaden. När jag väl började äta igen förväntade jag mig att jag skulle bli mätt snabbt. Inte då! Jag käkade två middagar efter varandra. Jag insåg i väntan på middagen att jag inte skulle stå ut tills den var klar och fick då göra en snabb omelett. Efter den förväntade jag mig bli mätt, men hungerkänslorna fortsatte. Jag kunde därför äta en hel portion till med ugnsstekt sidfläsk, blomkål- och purjolökspuré.

Jag saltade först sidfläsket på skinnet och lät det stå i rumstemperatur. Saltet sög ut en del vätska som jag kunde torka av. Sedan gjorde jag snitt i skinnet, saltade igen på skinnet och satte in köttet på 250 grader tills skinnet blivit hårt, cirka 30 minuter. Jag sänkte sedan värmen till 125 grader, lade köttet på blomkål, steklök, vitlök och purjolök. Köttet fick stå cirka 2 timmar tills det blivit riktigt mört. Jag plockade upp den ugnsstekta blomkålen, löken och lät de koka i cirka 1 1/2 dl grädde tillsammans med några salviablad. När blomkål och purjolök var färdiga mixade jag den med 25 g smör, salt och peppar. Jag serverade köttet men polkabeta, steklök, fina blomkålsbuketter och löktrav.