Midnattsloppet

Hela vintern och våren har jag tränat och förberett mig inför Midnattsloppet som gick av stapeln igår. Midnattsloppet är ett lopp på 10 km som går i Stockholm, Göteborg, Malmö och Helsingfors.

Jag har genom att inte ge mig lärt mig att, om inte älska löpning, så i alla fall inte längre avsky det. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att jag faktiskt njuter av det under de allra flesta rundorna. Ju oftare och längre man springer, desto enklare blir det ju och då så klart automatiskt roligare.

Jag vet att 10 km är en relativt kort sträcka i lopp-sammanhang men för mig har det varit en enormt lång sträcka. Jag började på en plats där jag i princip inte kunde springa ens 1 km utan att behöva stanna. Men genom att springa mig genom vintern, våren och nu senast sommaren så har jag utökat min ork kilometer för kilometer.

Och igår var det alltså dags – dagen som jag förberett mig inför var kommen! Hela veckan som gått så har jag blivit allt mer nervös och under hela gårdagen så var jag supernervig. Tänk om jag inte orkar? Tänk om jag kommer sist? Tänk om de drar snöret innan jag hinner passera? De negativa tankarna var många.

Men de blandades med en positiv lite pirrande känsla inombords och samtidigt som jag var rejält nervös så var jag också sjukt nyfiken och taggad för att få springa genom den varma sommarkvällen med alla andra deltagare. Jag såg före mig när jag gick i mål och känslan inom mig. Tänk att J A G skulle springa 1 mil!!

Så helt plötsligt stod jag där och nedräkningen till starten drog igång. Pang! Så var vi iväg! Kilometerna  gick förvånansvärt lätt och helt plötsligt (kändes det som) så passerade jag 7 km. Då var det som om något brast i kroppen. Ren och skär lycka i hela kroppen och stolthet över mig själv. Jag gjorde det! Jag sprang och fasen vad bra det gick. Jag fick tårar i ögonen för jag var så stolt över mig själv. Där sprang jag, Annika som alltid kom sist i mål i skolan när det skulle springas och som var helt slut efter 400 meter. Där sprang jag och sååå stolt jag kände mig över mig själv. Jag bestämde mig för att bara njuta av de sista kilometerna och supa in hela stämningen.

Så såg jag målgången och alla som stod där och hejdade. Fasen vad jag är grym kände jag i hela kroppen. I mål fick jag en stor kram och kyss av min man som redan var i mål. Vilken jäkla känsla!

Idag är jag ruggigt stolt över den här medaljen. Den är min och jag klarade det!

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, hur klyschigt det än må låta, men om jag fixar detta så gör vem som helst det. Om du har något som du verkligen vill genomför men som du inte riktigt vågar tro att du kan. Ge dig inte! Du fixar det! Jag kunde inte ens springa 400 m utan att stanna och igår sprang jag 10 000 m. Du klarar precis vad du vill! Låt inte dina negativa tankar, eller någon annan heller för den delen, säga till dig att du inte kan. Du är grym och du kan göra precis vad du vill! Glöm inte det!