Älskar du mat eller älskar du ätandet av mat?

Svår fråga eller hur? Både och skulle många kanske säga. Och jag också. God mat är ju livet! Men sanningen är nog att det väger över mot själva ätandet av maten.

Varför har så många svårt för att släppa alla spärrar och börja lyssna på sina kroppar? Varför måste huvudet blanda sig i så mycket? Det är det allra största problemet jag stöter på hos människor som börjar att äta paleo. Det spelar ingen roll av vilken anledning de börjar, må bättre eller gå ner i vikt. Ja, det spelar förresten heller ingen roll heller vad för ”typ” av mat eller diet de börjar att äta. Fixeringen finns där trots allt. ”Men jag går ju upp i vikt om jag ska äta så mycket smör och kokosolja?”. ”Ska jag ta tillskott av ännu mer ren fiskolja?”. Och äter de inte frukost en dag för att de faktiskt inte alls är hungriga just då, ja då måste de äta ikapp senare under dagen. Trots att de fortfarande inte är särskilt hungriga. För någonstans i bakhuvudet räknas kalorierna, medvetet eller omedvetet, och kvoten måste fyllas den dagen. Oftast ligger ju visserligen problemet tvärtom, kroppen vill ha mer av något men huvudet säger nej. Det gör att kroppssignalerna helt ignoreras. Till slut så har man tryckt bak de så långt att man egentligen inte vet vad man vill och behöver längre.

Själv så halkade jag in på paleo för att må bättre, eller rättare sagt för att bli fri från min reumatism. Det har alltid varit målet, att bli helt symptomfri! Jag skulle hitta ett sätt och provade därför allt från att vara vegan och vegeterian, till att göra egen kefir varje dag som jag drack. Med paleo blev jag av med alla mina inflammationer, jag blev symptomfri! MEN jag blev också fri från min något störda matsyn. Även om det faktiskt tog lika lång tid att bli av med den, som att bli av med de reumatiska besvären. Sorgligt jag vet! Men det är helt sant. Tyvärr.

Jag har alltid haft lätt för att gå upp i vikt, men samtidigt så har jag haft en benhård vilja. Det kombinerat med en självdisciplin som inte går av för hackor, har gjort att jag har kunnat hålla vikten stabil de senaste 15 åren. Vad har det kostat? 1300 kalorier om dagen ungefär. Ja, och en jäkla massa tankeverksamhet till räknande och disciplin. Värt det? Jag tyckte ju det. Då. Tänk vad tid det tog. Bortkastad tid.

För drygt två år sedan, i början av paleotiden, så hade jag ett sånt enormt sug efter mer smör och ghee. Kroppen ville ha mängder med smör, men mitt huvud tyckte att det faktiskt räckte. Den skrek inte efter en källarfranska eller ett surt äss, den ville bara ha smör. Hederligt, välgörande smör! Men jag tyckte ändå att nej, det behöver den inte.

Smör ingår i alla cellmembran i kroppen, ja fettsyrorna i smöret alltså. Efter ungefär 2 år så har man bytt ut hälften av alla cellmembran. 2 år! Jag kunde väl för tusan bara ha ätit lite mera smör?

Det är lustigt att man tänker och tror att man gör någonting av en anledning, och sen så kommer det andra intressenter och lägger sig i. De lägger sig förresten inte bara i, de tar även lead och lägger om kursen. Det blir ju en omväg. Totalt! Hur som helst, efter en hel del träning så lyssnar jag på kroppen nuförtiden. Jag ger den vad den vill ha. Källarfranska och sura äss längtar jag inte efter (som väl är). Huvudet får inte lov att ha en åsikt. Huvudet är säkerligen expert på en massa saker, men chokladsuget som indikerar magnesiumbrist eller önskan av mer smör, det får kroppen styra över helt själv. Faktiskt!

Gick jag förresten upp i vikt när jag slutade fixera mig? Jepp. I början. Jag la på mig ett par, tre kilo, vet inte exakt hur mycket då jag inte äger en våg längre. Dock tog det inte mer än ett par månader innan kroppsvikten började att traska nedåt igen, sakta men säkert. Eller åtminstone midjeomfånget, jag vet ju fortfarande inte vad jag väger.

Så vad jag gör jag med ALL den tid jag får över nu då? Mängder! Vilken frihet som kom bara sådär. Hjärnan går på högvarv och har massor av nya idéer!

Ganska sorgligt ändå, tiden man slösade bort under alla år alltså.

/Maria