Inget är för givet

Här är jag Thess eller lchfthess  som jag kallar mig själv på min ordinarie blogg. Där har jag snart bloggat i ett år nu och kommer fortsätta med det även där. Jag ser min blogg som en ventilation mellan mig själv och min hjärna som oftast är hyperaktiv och snurrar på i tid och otid. Jag funderar mycket och presenterar mina idéer just på min blogg. Det är mycket tankar och känslor. För just detta med känslor är det ingen som pratar om vanligtvis. Det man får är en high five för man gått ner i vikt och sen är det bra. Men är det klart där? Har du fattat vad som hänt? Har din kropp förstått? Hur känner du dig?

Att som jag då lyckats med att tappa 130 kilo (är det nu, för 6 månader sen var det 140 kilo.) Så finns det inte en chans att hjärnan är med på vad som hänt. Jag lovar att jag fortfarande inte fattat att jag var så stor som jag var. Inte heller att jag faktiskt gått ner så mycket som jag har. Naturligtvis krävs det gener för att kunna bli så stor som 240 kilo men det krävs mer än så. Det krävs en ätstörning och så fel kosthållning. Fast jag som alla andra tyckte jag att jag var värd detta när jag var ledig, just att jag kunde få äta något gott. Jag var aldrig tjejen som åt massa godis. Det var inte där mitt drog var. Men satt i gluten. Ja så klart socker också då det var tillsatt i alla bakverk men gluten. Pasta bröd och bakverk i alla former. Ja det fanns inget stopp. Jo när det tog slut så klart men inte förrän då.

När jag gick till affären så köpte jag inte en bulle. Nej jag köpte minst 5 av varje sort då man fick dom till bättre pris. Sen såg det ju ut som om jag skulle få hem vänner på fika. Men det var ju bara jag hemma och bara jag som skulle äta dom. Muffins, donuts, bullar och paj med vaniljsås. Så kunde en förmiddag se ut när jag var ensam – ingen överdrift. Ingen såg mig äta detta så då hade det ju inte hänt eller? (en form av ätstörning precis som att svälta sig själv – smygäta)  På eftermiddagen film och chips med dip. Oftast två påsar då det ofta är extrapris på två påsar. Sen till kvällen en kebabrulle med mos eller pasta och köttfärssås. Detta var en dag då jag är själv hemma. Sen fanns det dagar jag inte åt alls, mest bara redbull och cigaretter. Rökte i snitt ett paket om dagen då ska tilläggas. (slutade 20 januari 2014 🙂 Stolt ) Dom dagarna var dom dagarna jag skämdes för att jag var fet och för att jag inte ville att någon skulle få tänka att varför sitter den tjockisen här och äter ”skräpmat” och inte hemma och äter sallad eller på gymmet kanske.

När det blev allt vanligare att folk vände sig om på stan efter en visste jag ju någonstans i hjärtat att nu har jag då ökat ännu mer men jag ville inte se detta för det betydde ju bara en sak. Jag var ännu fetare än jag var innan och det skulle bli ännu jobbigare än innan att gå ner detta om jag någonsin skulle få bli smal eller iallafall normal.

Men dagarna gick och ju mindre jag titta i spegeln ju mindre hade jag ju ökar i vikt. Men så var det ju inte. Folk titta mer och mer. Fick inte plats i sätena på bussen längre då mina knän pressades så hårt mot sätet framför så det gick ju inte att sitta så. Var bussen full så fick den som satte sig bredvid mig halvsitta och halvstå för jag tog 1,5 säte. Men detta som faktum så våga jag ju inte direkt boka semester utomlands för tänk om jag inte får plats i ett säte på flyget? Den pinsamma upplevelsen klarar jag mig utan. Så när någon fråga om jag inte skulle åka utomlands så ljög jag och sa att det var inget som locka. Klart det var. Jag ville väl också uppleva Grekland och Spanien. Jag vet jag var på en flygresa som jag vann precis i början och mitt säljyrke. Då var jag ca 100 kilo lättare. Men redan då var det tajt.

Detta ämne skulle jag kunna skriva på om hur länge som helst.  Om att inte se och erkänna för sig själv. Att blunda för verkligheten att inte vilja se vad som hänt, att ha en så stark längtan efter att vara smal och snygg som ”alla” andra. Det är en önskan en kraftig person har, spelar ingen roll vad man säger. Jag har haft alla dessa ursäkter. Jag var nog hon som uppfann dom. Klart man vill platsa in det vill ju alla göra.

Att vara stor och inte som alla andra är ju inte så lätt. Att inte orka lika mycket på gympan. Att bli vald sist på brännbollen för man är tjock. Klart man vill vara normal. Även om en kraftig människa säger att man får älska mig för den jag är på insidan så är det lögn. Inte att det är den personen man ska älska. Men jag vet ju hur mina ramsor lät. Det enda jag ville var att bli normal och orka som alla andra. Att orka gå upp för trappan utan att halvvägs upp ha så ont i kroppen och hjärtat slår så hårt att det känns som om det ska sprängas. (1,5 trappa)

Att orka gå mer än 300 meter och inte behöva vila efter det. Då man var helt slut i kroppen. Ja jag lovar man vill vara normal. Inget annat än normal. Utseendet ska inte ha någon betydelse (Dock har det det i vårat samhälle idag) Men rent kroppsligt så går det ju inte att beskriva vilken frihet det är att kunna gå. Jag kan gå hur långt som helst för det gör inte ont. Jag blir inte andfådd efter en minut och jag orkar uppförsbacken utan problem även om jag inte gillar dom för det sitter i sen innan, just att man ofta inte orka hela utan var tvungen att vila på mitten.

Inget är för givet vill jag lova. Jag blir lika förvånad varje gång jag orkar. För jag orka inte förut. Jag har fått ett liv tillbaka. Jag kan gå, jag kan gå flera mil utan att få ont i fötter knä och höfter. Jag kan gå. Jag kan gå. Det är frihet det.

Tack för mig för idag hörs nästa söndag med nya känslor och tankar som rör sig i mitt huvud.

Puss och kram på er.

Thess