”Har jag verkligen gått ner 70 kilo? Är det där jag?”

Lindha Vikström, före och efter.

Hon var smal under hela uppväxten och hade aldrig problem med vikten förrän hon blev tonåring. Det var i åttan som alla tjejer i klassen gick på olika dieter. Till slut inbillade Lindha Vikström sig att även hon var tjock.
– Jag började dra in på maten. Självklart var inte det hållbart eftersom jag åt för lite och blev väldigt sugen. Så fort jag kom hem från skolan vräkte jag i mig smörgåsar och bullar, redan där hade mitt matkrig börjat.
Allt blev en ond cirkel, det dåliga samvetet som gjorde att hon måste äta mindre igen, till att vräka i sig igen. Men det dolde Lindha bra för sina föräldrar, även om vågen började röra på sig. Mellan 14 och 19 års ålder pendlade hon 5–20 kg fram och tillbaka. Och Lindha mådde allt sämre. Det blev viktväktarna redan i unga år. Hon lyckades gå ner i vikt för att sedan gå upp i vikt igen.
– Jag kunde sitta hemma och bläddra i alla postorderkataloger och titta på alla fina kläder jag ville ha, men inte kunde ha, minns Lindha.
Viktväktarna fick många chanser genom åren. Liksom alla möjliga olika dieter och även bantningspillret Zenical. Allt med blandat resultat, Lindha bara blev tyngre och tyngre.
– Jag har bantat mig tjock skulle jag vilja säga. Och det resulterade i en ätstörning. Även om Lindha inte känner någon direkt stolthet över sin forna bantarkarriär har hon blivit en förebild och inspirationskälla för många andra kvinnor i samma sits genom sin blogg Halva Lindha, med i snitt 2 000 besökare per dag.
För hon – om någon – vet hur det är att vara överviktig. Hur man kan lura sig själv och hur det är att vara på båda sidor – tjock som smal.
– Bloggen betyder mycket för mig. Jag skriver om hur det varit och hur jag lever i dag. Jag och läsarna stöttar varandra, de känner igen sig i många situationer som är jobbiga och utlämnande att skriva om. 19 år gammal träffade hon sin man.
Ätstörningsproblematiken dolde hon väl i början. Hon var ju trots allt normalviktig. Att flytta ihop var både glädje och rädsla. Men att bo tillsammans i en studentlägenhet på 12 kvadratmeter fick till slut bubblan att spricka.
– Det var befriande att kunna dela detta med honom. Men eftersom vi båda älskar mat gick vi upp i vikt och det blev en slags trygghet att båda ökade. Vi förlovade oss och jag släppte alla försök att vilja bli smal; jag mådde ändå för bra för att orka ta tag i det.
Men så kom graviditeterna. Även om hon lyckades gå ner 30 kilo efter sista graviditeten så kom kilona lika fort tillbaka igen. Vågen visade 140 kilo. Övervikten slet inte bara på kroppen. Det blev också ett socialt handikapp för Lindha som till slut undvek umgänge utanför familjen.
– Jag kunde gå på stan och träffa kompisar då jag var smal, för att ett halvår senare vara tjock. Det var jobbigt att pendla så hela tiden, jag skämdes. Jag drog mig undan det sociala och valde till och med bort min väninnas möhippa. Jag koncentrerade mig på familjen och jobbet, och satt med chipspåsen och läsken i trygga soffan. Det som fick bägaren att rinna över och gav Lindha insikt om att hon måste ta tag i sin övervikt, var när hon insåg att hon inte kunde leka med sina barn på ett naturligt sätt.
– Jag kunde sitta i en ring på skolan på golvet och vara orolig över hur jag skulle kunna ta mig upp. Lika jobbigt var när jag inte fick plats i flygstolen.

Hur kunde Lindha komma upp i 140 kilo?
Genom att glömma bort sig själv och döva känslor med mat hela tiden. Hon var trött på sig själv och alldeles uppgiven till slut. Många arbetska mrater och vänner runt Lindha gjorde lyckade gastric bypass i samma veva, men även om det inte var något alternativ för Lindha blev det ändå en sporre.
Det var då hon halkade in på LCHF. 18 månader senare hade hon och maken gått ner 70 respektive 45 kilo.
– I dag har vi hållit vikten i två år och jag är inte rädd längre för att misslyckas eftersom jag känner mig trygg i min nya livsstil.

Så vad är hemligheten?
– Jag tror det är viktigt att gå till sig själv och komma till en punkt där man känner att det här verkligen inte går längre. Den mentala biten är viktig. Blir jag sugen på något resonerar jag med mig själv: Är det verkligen värt att äta den där chipspåsen? Hur kommer du känna dig då? Jo, misslyckad. Det viktigaste av allt är att ha små delmål/ belöningar, menar Lindha. För när du når ett mål skapas en sådan måbrakänsla som ger dig ny kraft och energi att orka vidare till nästa delmål.
– Hade jag satt som mål: Lindha du ska gå ner 70 kg, hade det känts övermäktigt. Mitt mål var, ärligt faktiskt, att väga tvåsiffrigt, men allteftersom min resa pågick förändrades givetvis mina mål.
Självklart har Lindhas viktresa många gånger kantats av tvivel, dåligt tålamod, gråt och uppgivenhet. Motivation är en färskvara som hela tiden måste uppdateras. För att må bra gäller det att ha ett mål att sträva efter, oavsett om man behöver gå ner i vikt eller inte. Bloggen kom till efter påtryckningar från bekanta. Men det var inte självklart för Lindha att börja blogga om sin resa.
– I början var jag lite mer försiktig i det jag skrev, men nu känner jag mig trygg att kunna förmedla till andra. Trots att man är över 40 år och mitt i livspusslet med barn och jobb så går det att ta tag i sig själv. Men ibland kan jag tänka – vem tror du att du är?! Kan jag verkligen leva upp till detta. Har jag verkligen gått ner 70 kilo? Märkliga tankar som gör att jag vill krypa tillbaka till min gamla trygga värld, i soffan.