DAGS FÖR DIAGNOS!

Jag ligger i fosterställning på soffan. Har precis ringt jobbet och sjukanmält mig. Ställer in kvällens tjejträff och kan inte möta min mans blick. Ångest. Ångesten har tagit boning i hela min kropp. Nej, jag är inte full. Jag är sockerbakis.

För någon vecka sedan var jag på besök i P4 Blekinges morgonprogram. Journalisten var själv LCHFare sedan två år tillbaka och vi hade en jättetrevlig stund tillsammans. Men i enighet med Public Service regler måste mina uttalanden starkt ifrågasättas och när intervjun publicerades så var man tvungen att påpeka att sockerberoende inte är en diagnos. För det är inte en diagnos. Och jag frågar mig själv: hur i hela friden då?

Sockerberoende uppför sig precis som andra beroenden. Det går i skov, det bygger om vår hjärna, det påverkar jobb och sociala relationer. Tillslut blir ingenting roligt längre. Det enda som tillför glädje är en påse godis från Hemmakväll. Vi sjukanmäler oss från jobbet dagen efter för vi är så slitna att vi inte orkar gå dit. Sedan avbokar vi sociala träffar för att sitta hemma och möla, eller för att vi skäms så mycket att vi inte orkar se våra nära och kära i ögonen. Och så säger dom att det inte är en diagnos. Tydligen är det din och min karaktär det är fel på, samhället tar inget ansvar.

Jag minns en dag i somras. Jag var mitt uppe i det största sockerskov jag har haft på 4 år. Och jag kämpade och fightades. Tillslut låg jag i fosterställning i min mans knä, kallsvettig och med hög, oregelbunden puls. Han klappade mig i håret och sa lugnande: ”Nu är det bara 10 minuter kvar älskling. Det är bara 10 minuter kvar till Willys stänger och du har överlevt denna dagen också.” Men det var ju inga abstinensbesvär. Det var ju bara min karaktär som sattes på prov.

Jag ser fram emot den dagen samhället ger mig en diagnos. Jag kommer ta emot den med stolthet! För den kommer innebära så mycket mer, något så mycket större. Tänk dig själv när sockret kommer förvisas från kön i kassan, till ett mörkt skrymsle av affären. En framtid då lakritsfiskar punktbeskattas och påsken firas med gemenskap och sociala tillställningar, istället för prisdumpningar på lösviktsgodis. En framtid då min karaktär kommer ses som fläckfri och samhället tar på sig skulden – och ansvaret!

Fram tills dess är det du och jag som blir utskrattade. Det är ditt och mitt fel att vi är feta och sjuka. Det är ditt och mitt fel att vi skäms för vår genetiska svaghet. Det är ju inte en abstinens vi känner när vi ligger sjukanmälda, kallsvettiga och ångestfyllda på soffan. Det är ju bara vår dåliga karaktär som spökar.