Fuck it. Jag vill bli snygg.

Slippa diabetes? Inget mer ont i magen? Aldrig mer en hjärtinfarkt? Fuck it. Jag vill bli snygg.

Tänk dig en värld där tidningarna sålde lösnummer med ovanstående rubriker. Rubriker där vikthets har bytts ut mot hälsa. Men vem bryr sig? Så länge det glossiga omslaget består av en supersnygg brud i enbart sportlinne där de glansiga magmusklerna visas upp med stolthet, då och endast då, fångar det vårt intresse.

En vit kropp. En vit kropp med lösa flärpar som gungar när jag rör mig. En spegelbild som är motsatsen till det glossiga tidningsomslaget. Jag rycker och drar i flärparna. Bara några kilo till, då blir jag snygg. Då kommer jag må så mycket bättre. Då kommer jag bli lycklig.

Vi lever i ett samhälle som fokuserar på utsidan. Ett samhälle som bygger på löftet att snygghet är lika med lycka. Ett samhälle där en smal kropp är definitionen på snygg. En smal kropp med tighta abs, fasta bröst och rund rumpa. Om vi inte ser ut så har vi ingen disciplin och ingen karaktär. Vi har då ingen rätt till lycka.

Jag tränar 5 dagar i veckan. Min kost är utan tillsatser, socker, gluten och stärkelse. Men vad spelar det för roll? Jag ser inte ut som den där vältränade tjejen på tidningsomslaget. Jag fightas med mina gener varje dag. Går jag förbi Donken lite för långsamt och tar ett djupt andetag går jag upp 5 kilo. Samtidigt så betraktar jag mina vänner. Dom som alltid varit smala. Dom som äter pizza till lunch och gelégodis fullproppad med tillsatser till middag. Dom som är smala, tighta och alltid varit. Dom som aldrig tränar och aldrig behövt göra det heller. Därefter lyssnar jag in vad samhällets normer. De där viskande rösterna i bakgrunden. Signalerna och budskapen. Dom är lyckligare än jag. Dom är hälsosammare än jag. Dom är mer lyckade än vad jag är.

Löftet om viktnedgång säljer bättre än löftet om hälsa. Samhället bygger på normen att en smal människa är en lyckad människa. Men vad händer med oss när vi är smala och ändå inte lyckliga? Vad händer med oss när vi står framför spegeln och ändå känner tomhet och olycka? Vad händer med oss när vi ändå känner oss misslyckade? Det är då löftet om lite mer vältränad kropp, lite rakare näsa och lite större läppar kliver in. För samhället är uppbyggt så. Det finns alltid något mer som ska rättas till. Någon till skavank som ska fixas.

Vi duger inte som vi är. Vi kommer aldrig duga som vi är. Det är inte lönsamt med människor som känner att de duger. Vem ska då köpa bantningskurerna, träningskorten, plastikoperationerna och de senaste ur modekatalogen?

Hälsa? Fuck it. Jag vill bli snygg.