Öppna era hjärtan!

Matkärlek. En ny tidning, en ny ridå och kanske en helt ny känsla. För mig har aldrig mat varit kopplat till kärlek, inte för än jag hittade rätt i kosten.

”Öppna era hjärtan!” En desperat vädjan från en statsminister sommaren år 2014. Jag är inte sen att instämma, men denna gång gällande något mycket mer laddat än flyktingströmmar från krigshärjade länder. Denna gång vädjar jag om ett ämne som skapar rubriker, som upprör och med en extrem förmåga att framkalla diskussioner på den mest trista måndagslunchen. Ett medium att trösta, dämpa ångest och med förmågan åsamka skada för flera generationer vid fel användning. Jag tror du vet vad jag tänker på; jag ber dig öppna ditt hjärta för mat.

När jag var 16 år gammal blev jag kär för första gången. Du vet, en såndär riktig tonårskärlek. 16 år och fjärilar i hela magen, med rutigt kollegieblock nedkladdat av hans initialer och med Backstreet boys på högsta volym på min bärbara CD-spelare. Jag kunde inte tänka på något annat. Dessvärre skedde det inte med den diskretion en tonåring önskar sig. Min kära mamma vittnar om att jag mest gick omkring som en dreglande zombie, med samma döda ögon och uttryckslösa fejs som vi idag identifierar dom levande döda med. En tonårskärlek slutar sällan lyckligt, och min historia är inget undantag. Det var ljuv, hänsynslös passion när våra kroppar möttes. En magi så tung att den gick att känna med bara fingrarna. I stunden möttes vi. I stunden då varken ångest, framtid eller måsten fanns. Det fanns bara nu. Men efter stunden kom tomheten, ångesten och ensamheten. Jag blev sårad. Jag hade gått in med hela hjärtat, gett hela mig och med en övertygelse om att det skulle bli han och jag för alltid. Det som en gång var ett rent och blåögt sinne, fylldes nu med misstro och vaksamhet. Jag ville låta bli honom, men mitt sinne var fullt upptaget. Jag hade ju aldrig lärt mig älska någon annan.

Som nioåring ska man samla bokmärken, klättra i träd och leka mamma, pappa, barn med grannpojken. Det gjorde jag. Fast jag gjorde något mer som de flesta nioåringar inte gör. Jag bantade. När jag var nio år räknade jag points, vägde mat på våg och la upp ris med decilitermått. Jag var då så knubbig att jag fick gå i krismöten hos dietisten. Dessvärre bet inte decilitermåttet på mig. Matvågen gjorde inte heller sitt jobb. Jag provade en ny diet, och sedan en till efter det. Och en till efter det. Första gången med samma passion som min första förälskelse, men ju fler kurer, desto mer ärrad blev passionen och tillslut fanns där bara misstro och vaksamhet kvar. Sockret. Sockret var för starkt lockande. Jag kunde inte tänka på något annat. Det var ljuv, hänsynslös passion när våra kroppar möttes. I stunden möttes vi. I stunden då varken ångest, framtid eller måsten fanns. Det fanns bara nu. Men efter stunden kom tomheten, ångesten och ensamheten. Stunderna blev många och ur stunderna kom tillslut vikten på etthundrasjuttio kilo. Jag ville ge upp, men mitt sinne var fullt upptaget. Jag hade ju aldrig lärt mig älska något annat.

Likt kärlek var maten mig en glädjefylld ångestplåga. Jag såg fram emot varje måltid, precis som jag såg fram emot varje dejt med min tonårskärlek. Jag visste att den skulle skada mig, aldrig mätta tillräckligt bra eller tillräckligt länge. Jag kunde aldrig ta emot maten med öppet hjärta. Maten trasade sönder min barndom, min kropp men framförallt mitt hjärta. Något jag behövde och längtade efter så hårt, skadade mig på så många plan. Och mitt i all förtvivlan skrev jag på ett kontrakt om att staten skulle få skära bort en frisk del av mig så mitt hjärta aldrig mer skulle behöva gå sönder.

Någon däruppe måste ha sett mig, för då klev Kärleken in i mitt liv. Kärleken med stort K. Mitt livs kärlek. En trygg, stabil kärlek som mättade och tillgodosåg alla mina behov. Sakta men säkert började min kropp läka. Sakta men säkert bleknade ärren från mitt inre och mitt hjärta fylldes på med passion, hopp och drömmar om framtiden. Staten behövde inte längre stjäla en frisk del av mig, staten behövde inte längre ge mig en gastric bypass, staten behövde inte längre skydda mitt hjärta. Jag hade hittat Kärleken. Jag hade hittat LCHF. Jag hade hittat den rätte. Jag hade hittat Matkärlek!

Du har säkert blivit sårad. Gått på många nitlotter. Gått omkring med en inre misstro och vaksamhet. Men jag lovar dig. Denna gång har du hittat rätt. Denna gång blir du inte sårad. Denna gång kommer du att lyckas. Så jag vädjar till dig; öppna ditt hjärta! Det är dags för en friskare generation! Det är dags för sann Matkärlek!