Stå upp för Skaldeman!

Tommy Runesson. Therese Olofsson. Lindha Vikström. Tillsammans har de gått ner 290 kilo. Det är halv dagisklass, eller 4 stycken normalviktiga kvinnor, som de bantat bort. Vad är den gemensamma nämnaren? Strikt LCHF, såklart. Låter det inte särskilt självklart? Inte konstigt alls.

Glammiga omslagssidor. Färgglada bilder. Inbjudande recept. Bilder på pizzor, pajer och hembakat bröd. Nu pratar inte jag om Viktväktarnas kokbok eller om det lilla recepthäftet man får med sig hem från dietisten, nu pratar jag LCHF, eller det som kommit att bli LCHF. Jag snackar kokböcker, tidningar och flöden i sociala medier, allt med stämpeln ”LCHF” tryckt med stora bokstäver. Samtidigt dröser mailen in till de offentliga företrädarna för LCHF-rörelsen, alla med samma fråga: Varför går jag inte ner i vikt?

När jag började äta LCHF 2010 var det genom legendaren Sten Sture Skaldemans böcker. I hans böcker fick jag tips om bacon, smör, feta såser och omeletter i en salig blandning. Jag läste inte ett ord om pajer med skal, formfranska eller pizza med botten. 2010 tappade jag 40 kilo. Sedan började LCHF transformeras, sakta men säkert. Helt plötsligt stod hälsogurus uppradade på sträck, alla beredda med en glammig bok med fräscha recept. Gärna med en betydande del märkt ”Dessert” i boken. Bacon och ost säljer inte.

Jag själv har dessvärre inga ursäkter. Inga undanflykter, inte varför och inga men. Går jag upp i vikt beror det på någon av följande faktorer: jag hamnar i sockerfällan eller jag missköter min mejerireducerade och strikta kost eller jag stressar för mycket och sover för lite. Punkt. Inga frågetecken där. Genom åren har jag lyckats lura mig själv ett ögonbrynshöjande antal gånger med dessa glammiga omslag, böcker och sociala flöden. Resultatet? Viktplatåer eller till och med viktuppgång.

Let’s face it. Supestrikt LCHF är ett tråkigt kostupplägg. Effektiviteten går dock inte att tvivla på. Titta på Tommy, Therese och Lindha! Man blir smal och frisk på en såpass kolhydratsreducerad kost. Man tappar snabbt, enkelt och utan minsta hunger. Varför gör inte alla de som kämpar med vikten det då? Det är bara att gå till mig själv. Jag drog igång ett jätteprojekt på Facebook för ett år sedan men stod knappt ut 8 veckor. Jag har aldrig varit så smal eller känt mig så snygg, men har aldrig heller varit så ostimulerad och uttråkad av kosten. Den är skittråkig! Vin, turkisk yoghurt och paj på mandelmjöl är så mycket roligare. Och det säljer. Det rosa, fluffiga löftet om viktnedgång med minimal uppoffring, säljer.

Visst. Vi har olika kroppar, en individualitet i genomet. Jag köper det. Däremot är jag övertygad om att strikt LCHF fungerar för de flesta, så länge man sätter sin personliga touch på det. Trivs man inte på en kost, då blir det inte heller hållbart i längden. Däremot är det viktigt att se de glammiga omslagen, det hembakade brödet och den söta desserten med ett kritiskt öga. Lurar jag mig själv nu?